Vanligvis i magasiner om bord i fly forventer vi å finne, en artikkel om en glassblåser, en kokk som lager litt spesiell mat basert på lokale tradisjoner og noen flotte bilder av natur og bygninger. Dette i skjønn forening med et kart med destinasjoner som selskapet flyr til og hva som er på menyen.
SAS i Sverige trykket en artikkel i sitt kundemagasin av Per Svensson, han var bekymret over hvordan det ytterste høyre hadde fått fotfeste i Skandinavia. Sydsvenskan har publisert teksten i dag og vi har kopiert den.
Han trakk historiske linjer og tok for seg alle landene i Skandinavia, inkludert Norge. I haugen med eksempler på brune partier og strømminger skrev Per Svensson ordet Frp. Det skulle han ikke gjort da ble Siv Jensen sint og hun er finansminister i Norge. Det må da være mulig å være egoist uten å være fascist og ikke like utlendinger uten å være rasist.
SAS som i tillegg til å være flyselskap også er forkjemper for demokrati og ytringsfrihet fikk en telefon fra en av Siv sine undersåtter og rykket ut for å samle inn alle eksemplarer at kundemagasinet. SAS er tross alt fra tid til annen avhengig av Norges finansminister.
Det er verdt å lese til tross for at det er skrevet på utenlandsk:
Fra Sydsvenskan.
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder kom till den svenska riksdagens öppningsceremoni den 30 september i år i röd väst och svart rundkullig hatt. Han var inte ensam om att bära folkdräkt. Det gjorde också socialdemokraten Magdalena Andersson, miljöpartisten Åsa Romson och vänsterpartisten Rossana Dinamarca. Man kunde uppfatta det tre röd-gröna riksdagsledamöternas klädval som en stillsam markering: Det är inte Sverigedemokraterna som ska få definiera svenskheten.
Dagen innan, när de nyvalda ledamöterna samlats för att välja de talmän som fortsättningsvis skulle leda riksdagens arbete, hade avståndstagandet varit mer öppet. I plenisalen bar Rossana Dinamarca då en t-shirt med texten «SD = rasister». Och det krävdes inte mindre än tre omröstningar innan Björn Söder kunde bli vald till andre vice talman, den post som av kutym tillkommer den svenska riksdagens tredje största parti och därför nu var öronmärkt för en sverigedemokrat. Gång på gång röstade de andra partiernas ledamöter blankt, en mycket ovanlig demonstration.
Men nu är Söder innehavare av ett av det offentliga Sveriges finaste uppdrag, han är en av fyra talmän i den svenska riksdagens presidium. Detta tack vare de 13 procent av rösterna som hans parti erövrade i det svenska riksdagsvalet den 14 september. Vem hade kunna tro det om ett parti med rötter i nynazismen och den rasistiska skinheadskulturen, ett parti som för inte så länge sedan jublade över varje erövrat lokalt mandat i små landsbygdskommuner?
Och vem hade för, säg, tjugo år sedan vågat gissa att populistiska partier med främlingsfientlig profil skulle bli 2000-talets politiska vinnare i de nordiska välfärdssamhällena, i länder som berömt sig av att vara lite mer moraliskt högtstående än omvärlden; lite fredligare, lite mer demokratiska, lite hederligare, lite mer fördomsfria och toleranta än alla andra länder i världen? Hur ska man förklara att Fremskrittspartiet sitter i regeringen i Norge, att Dansk Folkeparti enligt många bedömare i grunden lyckas ändra det politiska klimatet i Danmark, att Sannfinländarna fick 12 procent av rösterna i EU-valet i maj i år och att bara Socialdemokraterna och Moderaterna är större än Sverigedemokraterna, som i höstens svenska riksdagsval gick bra inte bara i traditionella «förlorardistrikt» utan också börjat bryta sig in sig in i välbeställda kvarter som Fridhem i Malmö, en havsnära burgen enklav med ståtliga överklassvillor, varav en blivit världsberömd som «Zlatans hus»?
Bruna skjortor och hakkors, nazismen så som vi känner igen från 1930-talet, har aldrig gått hem hos breda folklager i de nordiska länderna. Gjorde det inte ens under de år då Hitler regerade Tyskland och stora delar av Europa. De tyska nazisterna älskade «Norden». Det var där de trodde sig hitta de allra mest germanska germanerna. Men kärleken var inte oreserverat ömsesidig.
De svenska nazistiska och pronazistiska grupperingarna gjorde sitt bästa val 1936 och samlade då drygt 50 000 röster, inte ens två procent av väljarkåren. Det inkluderade de drygt 30 000 röster som gick till det akademiskt präglade pronazistiska partiet Sveriges nationella förbund. SNF hade tidigare kallat sig Sveriges nationella ungdomsförbund och varit knutet till det svenska högerpartiet.
Inte heller i grannländerna var nazisterna och fascisterna några stora röstmagneter under 30-talet. I Danmark gick ryttmästaren Cay Lembke från att vara chef för scoutrörelsen till att leda ett litet nazistiskt vasallparti, Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti. Det var för tyskt för att bli trovärdigt som danskt nationalistiskt parti och förblev ett marginalparti även sedan Lembke bytts ut mot en ledare från Sønderjylland, läkaren Frits Clausen. De danska nazisterna fick bara två procent av rösterna 1939. I Norge hade majoren Vidkun Quisling, med meriter som försvarsminister i en bondeministär, 1933 bildat ett snart alltmer nazistiskt parti, Nasjonal Samling. Liksom sin danska motsvarighet fick det ett mycket måttligt genomslag hos väljarna, ett par ynka procent. De norska och danska nazisterna fick sitt verkliga politiska genombrott först när de tyska ockupanterna gav dem chansen att bli landsförrädare.
Inte ens i Finland lyckades något regelrätt nazistparti bli en dominerande kraft, trots att det egentligen fanns goda förutsättningar. Finland hade nyss genomlevt ett brutalt inbördeskrig («vita» mot «röda»), gränsade till Stalins Sovjetunionen och slogs under det så kallade Fortsättningskriget på samma sida som Tyskland.
Ur den antikommunistiska Lapporörelsen växte det under 30-talet fram ett politiskt parti, Fosterländska folkrörelsen, med för fascister typisk förkärlek för uniformer. Partiet lyckades i valet 1936 få drygt 8 procent av rösterna och kunde åter krigsåren glädja sig åt en ministerpost. Men något maktparti blev det ändå inte.
Betyder det att fascismen och nazismen inte hade något inflytande i de nordiska samhällena under mellankrigstiden? Inte alls. Inflytande, det vill säga makt att påverka samhällsklimatet, och valresultat är inte samma sak. På 30-talet var fascistiska idéer brett diskuterade och många gånger också accepterade i samhällsskikt som kunde sätta dagordningen, som kunde påverka vilka frågor som ställdes och vilka svar som formulerades i den politiska debatten: akademiker, intellektuella, studenter. I Finland räknades flera av de yngre författarna och skriftställarna till det så kallade «Svarta gardet». I Norge var landets störste diktare Knut Hamsun en artikulerad pro-nazist. I Danmark lät sig högerpartiets ungdomsförbund entusiasmeras av den nya tidens idéer: 1933 bildade Konservativ Ungdom kampförband som uniformerades i gröna skjortor och ridstövlar. Och i Sverige? Ordföranden för Sveriges nationella förbund, Elmo Lindholm, var i det civila docent i latin. Det var en mindre udda bakgrund för en fascistledare än man i dag kanske föreställer sig.
«Stoppa judeimporten», stod det på en banderoll, «Sverige åt svenskarna», på en annan. Klädda i studentmössor och med facklor i händerna marscherade mellan 400 och 500 studenter genom centrala Stockholm. Det var den 6 februari 1939 och studenterna protesterade mot den av några äldre svenska läkare lanserade tanken på att nu, några månader efter Kristallnatten, ge ett tiotal judiska tyska läkare arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Vid ett opinionsmöte i anslutning till fackeltåget talade såväl de blivande tandläkarnas som de blivande apotekarnas och läkarstudenternas kårordförande. Manifestationen arrangerades av Svensksocialistiska studentförbundets Stockholmsavdelning, det vill säga av en nazistisk studentorganisation.
De kommande veckorna höll Medicinska föreningen i Stockholm och studentkårerna i Uppsala och Lund möten på samma tema. Överallt röstades flyktingfientliga resolutioner igenom med breda majoriteter. De svenska nazisterna var överlyckliga. Lördagen den 25 februari 1939 toppade en rapport från kårmötet i Uppsala förstasidan i Den svenske folksocialisten: «Upsala studenter slår vakt kring landets gränser/Bestämd protest mot flyktingimporten». Tidningen var organ för den så kallade Lindholmsrörelsen, den största och mest stabila av de svenska renodlat nazistiska partibildningarna. Ledare var underofficeren Sven Olov Lindholm. Hans parti hade 1938 bytt namn från Nationalsocialistiska arbetarepartiet till Svensk socialistisk samling och ersatt hakkorset med en mer blågul partisymbol, den så kallade vasakärven.
Trots blygsamma valresultat hade Lindholmarna tidsvinden i ryggen under 30-talet. De kunde uppfatta sig som det nya Europas unga förtrupp. Fascismen regerade i två av Europas stora kulturländer, Italien och Tyskland, och var som «världsåskådning» (som man gärna sa på den tiden) på offensiven i en rad länder. Nazisterna och fascisterna såg sig som krigare i en ödesstrid där den egna nationens, det egna folkets, den egna «rasens» framtid stod på spel. Fienderna var tre: «marxismen» (som inkluderade socialdemokratin), «liberalismen/ storfinansen» och «judarna», som antogs ligga bakom både marxismen och kapitalismen. De onda krafterna drev sitt lömska spel med hjälp av demokratin, ett begrepp som i svenska nazistkretsar gärna skrevs om till «dumokratin».
Denna «världsåskådning» attraherade inte så få 30-talsstudenter som efter kriget kom att inta viktiga positioner i det svenska samhället: som gymnasielärare, läkare, höga statstjänstemän, politiker, domare, präster, redaktörer. Det är en av förklaringarna, tror jag, till att det aldrig genomfördes någon genomgripande självrannsakan i Sverige efter andra världskriget.
Förintelsen, de ohyggliga nazistiska brotten, är den stora vattendelaren i modern europeisk historia. Därefter har den öppna nazismen bara kunnat överleva som mögel på politikens källarväggar, som en patetisk kult för obotfärdiga gamla herrar och/eller alkoholdoftande unga slagskämpar. I det avseendet är skillnaderna mellan de nordiska länderna små. De heilande nazisterna har utgjort allvarliga hot mot enskilda personer, men inte mot samhället.
I ett annat, men centralt avseende, skiljer sig dock grannländerna från varandra. Medan Sverige efter kriget lät det moderna samhällsbygget bli den stora, egentligen, enda källan till nationell stolthet, och stämplade historieromantik och patriotisk pompa som suspekta och farliga företeelser, var förhållandet till traditionell nationalism ett annat i länder som varit ockuperade och/eller själva direkt indragna i kriget. Där laddades de nationella symbolerna istället med positiv energi av kampen för frihet och oberoende.
Det är ett av skälen till att den skandinaviska debatten om nationalism ofta blir så aggressiv och inflammerad. För en svensk är det bisarrt att se danskar stå och vifta med små pappersflaggor i ankomsthallen på Kastrup, för att inte tala om hur märkligt det är att följa den danska politiska debatten med dess fixering vid «de fremmede». För en dansk kan det förefalla obegripligt att svenskarna alltid måste vara så «politiskt korrekta» att landets övriga politiker inte ens vill tala med Sverigedemokraterna. Många svenskar kan tycka att det är konstigt att Fremskrittspartiet så snabbt och till synes lätt kunde återta en central roll i det norska politiska livet efter massakern på Utøya. Norrmän kan å sin sida tycka att de svenskar som ständigt lyfter fram massmördaren Anders Behring Breiviks tidigare medlemskap i Fremskrittspartiet inte bara ägnar sig åt osakligt förtal av partiet utan i någon mening också av Norge som nation.
Till viss del kan de nordiska grälen förklaras av att de olika partierna har skilda rotsystem. Sverigedemokraterna har vuxit fram ur en renodlad rasistorganisation från 80-talet, Bevara Sverige svenskt. Sannfinländarna kan istället sägas vara arvtagare till gammaldags bondepopulism, närmast då Veikko Vennamos landsbygdsparti. Och Pia Kjaersgaard, kvinnan som skapade Dansk folkeparti, fostrades politiskt av den marsinpanälskande och skattehatande populisten Mogens Glistrup och hans i början av 70-talet startade Fremdskridtsparti. Det norska Fremskrittspartiets urfader, Anders Lange, var en norsk Glistrup som utan falsk blygsamhet döpte sitt parti till «Anders Langes parti», Några år efter hans död 1974 genomfördes namnbytet till Fremskrittspartiet och Carl I Hagen blev partiledare.
De partier Glistrup och Lange grundade var klassiska missnöjespartier som ville ställa till problem för en välfärdsstat som många på 70-talet tyckte hade vuxit sig för stor, fet och självtillräcklig. Först på 90-talet fick Sverige en motsvarande partibildning, Ny Demokrati. Men då hade missnöjet med politikeretablissemanget blandats med en rejäl dos främlingsfientlighet, i allt högre grad riktad mot olika muslimska befolkningsgrupper.
Det är den «busgroggen» (som vi brukar säga i Sverige) som populistiska och högerextrema partier runt om i Europa nu med stor framgång säljer till väljarna. Och det är inte längre rädslan för en alltför stark välfärdsstat utan tvärtom en nostalgisk längtan efter gamla tiders allsmäktiga nationalstat som dessa partier exploaterar.
Man kan därför säga att de, oavsett inbördes skillnader och olika nyanser, numera snarare förvaltar ett idéarv från 30-talet än från 70-talet.
Det gäller såväl Dansk folkeparti som Sannfinländarna, och det gäller i särskilt hög grad just Sverigedemokraterna. Det samhälle de vill (åter)upprätta är ett helt annat än det vi i dag lever i. «Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss.», skriver Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson mot slutet av sin bok «Satis polito».
Hans kollegor på den högerextrema flanken runt om i Europa, nickar med all säkerhet instämmande. Den samtida extremnationalismen kan ta sig olika uttryck, men fienderna är gemensamma: EU, de liberala medierna, det globaliserade samhället.
I en värld av förändring låtsas de som att i just deras land kan tiden vridas tillbaka så att samhället på nytt kan bli den trygga och harmoniska familj det aldrig någonsin varit.
Varför lyckas de göra det med sådan framgång också i de nordiska länderna, i de samhällen som så länge trott sig vara närmast genetiskt goda? Kanske just därför, för att nationalismen här har varit så självklar att vi inte har sett den, för att det nu just därför är lättare än man kunde ana att inbilla växande befolkningsgrupper att allt som kan upplevas som hotfullt kommer utifrån.
